Välkommen till "Medmänsklighet och Filateli"
Det är troligt att några nya intressenter kommer att knappa in sig på denna blogg och därför vill jag ge lite bakgrundsinformation. Era frågor är välkomna antingen per epost [email protected] eller per snigelpost: Inge Rönnbäck,naturligtvis ytterligare information.
Jag är en f.d. missionär i Eritrea 1962 - 1974) och nödhjäpsarbete i östra Sudan bland hunger- och krigsflyktingar i början av 80 - talet. Min grundläggande syn på medmänsklighet har genom åren stärkts av av erfarenheterna i Eritrea och Sudan.
En del av arbetet i Sudan var att följa upp våra s.k. cross-border operations, alltså den hjälp som över gränsen från Sudan skickades in i Etiopien och Eritrea till områden som vi inte eljest kunde nå. Eftersom jag rätt hyfsat behärskar två av de aktuella apråken; tigrè och tigrinya, så var jag ju lämplig för det.
"Kommer hjälpen fram?" är en vanlig fråga på gränsen till invändning kan jag genom oannonserade besök ge
ett positivt svar på. Detta är desto mer imponerande som arbetet skedde i en krigssituation.
Frimärksprojektet är ett försök att hjälpa främst byn Gheleb med omnejd i den bergiga delen av Eritrea.
Har inget intresse att konkurrera med ideella organisationer som har nog jobbigt att genom sparbössor, lotterier, etc. samla in pengar till sina respektive organisationers behjärtansvärda verksamheter. Därför ägnar jag mig inte åt kontantinsamlingar. Det finns ett par undantag; bern och barnbarn till italienare som jobbat i den då eritreanska kolonin har självman bett att få vara med och hjälpa till med kontanter och det kunde jag ju inte neka dom.
Det som ofta efterfrågas av samlare är vykort ocg frimärksklipp - ju ädre ju intrssantare. Kvalitèn är också av avgörande vikt. Den som söker mer specifik information är välkommen att fråga.
Mina hjärtliga hälsningar till er alla medmänsklighetens förespråkare.
Inge Rönnbäck
P.s. Bland alla minnen skall jag bara referera till ett: För 29 år sen mötte jag två utmärglade kvinnor som var ute och samlade vedpinnar till en brasa där som skulle kunna laga till något att äta (möjligen av nödhjälpens spannmål). Dom undrade vad en främling/blekansikte gorde i dessa traker. Jo; dom var Tigtètalande så vi kunda prata obehindrat. Jag förklarade vad min uppgift var. Dom var både fasvinerade och förvånade och som muslimer sa dom "Pris vare Allah". D.s. Jag upplever det som en förmån att få vara med och orsaka tacksamhet och glädje. Jaa; mig behövde dom ju inte tacka, men jag kan förmedla den känslan till hjälpsamma svenskar. D.s.
Jag är en f.d. missionär i Eritrea 1962 - 1974) och nödhjäpsarbete i östra Sudan bland hunger- och krigsflyktingar i början av 80 - talet. Min grundläggande syn på medmänsklighet har genom åren stärkts av av erfarenheterna i Eritrea och Sudan.
En del av arbetet i Sudan var att följa upp våra s.k. cross-border operations, alltså den hjälp som över gränsen från Sudan skickades in i Etiopien och Eritrea till områden som vi inte eljest kunde nå. Eftersom jag rätt hyfsat behärskar två av de aktuella apråken; tigrè och tigrinya, så var jag ju lämplig för det.
"Kommer hjälpen fram?" är en vanlig fråga på gränsen till invändning kan jag genom oannonserade besök ge
ett positivt svar på. Detta är desto mer imponerande som arbetet skedde i en krigssituation.
Frimärksprojektet är ett försök att hjälpa främst byn Gheleb med omnejd i den bergiga delen av Eritrea.
Har inget intresse att konkurrera med ideella organisationer som har nog jobbigt att genom sparbössor, lotterier, etc. samla in pengar till sina respektive organisationers behjärtansvärda verksamheter. Därför ägnar jag mig inte åt kontantinsamlingar. Det finns ett par undantag; bern och barnbarn till italienare som jobbat i den då eritreanska kolonin har självman bett att få vara med och hjälpa till med kontanter och det kunde jag ju inte neka dom.
Det som ofta efterfrågas av samlare är vykort ocg frimärksklipp - ju ädre ju intrssantare. Kvalitèn är också av avgörande vikt. Den som söker mer specifik information är välkommen att fråga.
Mina hjärtliga hälsningar till er alla medmänsklighetens förespråkare.
Inge Rönnbäck
P.s. Bland alla minnen skall jag bara referera till ett: För 29 år sen mötte jag två utmärglade kvinnor som var ute och samlade vedpinnar till en brasa där som skulle kunna laga till något att äta (möjligen av nödhjälpens spannmål). Dom undrade vad en främling/blekansikte gorde i dessa traker. Jo; dom var Tigtètalande så vi kunda prata obehindrat. Jag förklarade vad min uppgift var. Dom var både fasvinerade och förvånade och som muslimer sa dom "Pris vare Allah". D.s. Jag upplever det som en förmån att få vara med och orsaka tacksamhet och glädje. Jaa; mig behövde dom ju inte tacka, men jag kan förmedla den känslan till hjälpsamma svenskar. D.s.
Kommentarer
Trackback
