medmänsklighet och regn
Jag trodde inte att det var sant, att man kunde se väderleksrapporterna för byn Gheleb i Eritrea på dataskärmen, men det kunde man. Det har regnat ordentligt där och jag har fått TV rapporterna bekräftade av en av mina kontaktpersoner per telefon igår kväll. Dessa regn + de skurar av medmänsklighet som komer projektet till del via frimärks- och vykortsdonationer gör så att byn kan bygga vidare för en bättre framtid.
Vi får dela glädjen med ghelebiterna!
Denna blogg har väl inte hittills fått det genomslag jag önskat och drömt om, men jag ger nig inte.
Min blogg Medmänsklighet och filateli har ett budskap och det är inte att göra någon speciell person känd och omtalad utan att visa på möjligheten hur man med enkla medel kan förbättra medmänniskors dagliga liv och ge dom ett framtidshopp.
För 26 år sedan mötte jag två utmärglade kvinnor som var ute för att samla inågra vedpinnar till brasan där man skulle koka gröt och baka bröd. Detta hände i norra Eritrea mitt under brinnande krig. Mjölet var överskottsvete från USA och/eller västeuropa. De var förvånade att möta ettt blekansikte som talade deras språk , Tigè. Men ännu mer förvånade var dom över att det fanns medmänniskor (som dom inte hade en aning om att dom fanns) som brydde sig om dom i deras svåra tsituation. Dom visste inte hur dom skulle visa sin tacksamhet. Jag skämdes något. Som muslimer prisade dom Allah. Vi kan tillsamman få vara med och orsaka glädje över att nån bryr sig.
Låt oss fortsätt att hjälpas åt och visa att vi finns för dom behövande i Gheleb.
Fortfarande gäller att frågor, kommentarer och ryktesspridning är välkomna.
Ta` väl vara på er!
Inge Rönnbäck
Vi får dela glädjen med ghelebiterna!
Denna blogg har väl inte hittills fått det genomslag jag önskat och drömt om, men jag ger nig inte.
Min blogg Medmänsklighet och filateli har ett budskap och det är inte att göra någon speciell person känd och omtalad utan att visa på möjligheten hur man med enkla medel kan förbättra medmänniskors dagliga liv och ge dom ett framtidshopp.
För 26 år sedan mötte jag två utmärglade kvinnor som var ute för att samla inågra vedpinnar till brasan där man skulle koka gröt och baka bröd. Detta hände i norra Eritrea mitt under brinnande krig. Mjölet var överskottsvete från USA och/eller västeuropa. De var förvånade att möta ettt blekansikte som talade deras språk , Tigè. Men ännu mer förvånade var dom över att det fanns medmänniskor (som dom inte hade en aning om att dom fanns) som brydde sig om dom i deras svåra tsituation. Dom visste inte hur dom skulle visa sin tacksamhet. Jag skämdes något. Som muslimer prisade dom Allah. Vi kan tillsamman få vara med och orsaka glädje över att nån bryr sig.
Låt oss fortsätt att hjälpas åt och visa att vi finns för dom behövande i Gheleb.
Fortfarande gäller att frågor, kommentarer och ryktesspridning är välkomna.
Ta` väl vara på er!
Inge Rönnbäck
Kommentarer
Trackback
